Marie Wickberg till EU-parlamentet

Det är inte bara för att Marie Wickberg har så bra idéer och så mycket energi att försöka förverkliga dem, som jag vill uppmana alla som tycker och/eller känner som hon att rösta och därmed också kryssa för Marie i EU-parlamentsvalet.

Läs om hennes åsikter, vad hon vill kämpa för på Cuf i Värmlands hemsida. Hitta det under bilden till höger.

Jag är egentligen inte Centerpartist, men jag sympatiserar med hennes åsikter i väldigt många frågor. Har heller aldrig varit rädd för att rösta på de personer (och därmed partiet bakom) som jag tycker arbetar för de bästa lösningarna. Jag vill uppmana människor att rösta i EU-valet, och då menar jag egentligen att du måste rösta på något parti, någon kandidat.

Ett av de viktigaste målen är att inte släppa fram de partier som jag inte tycker ska få in några representanter i någon folkvald församling. Extrema partier som vill göra Sverige mer brunt än fasetterat i hela färgspektrumet. Jag vill släppa fram personer med alla åsikter och traditioner, som det innebär, utom den åsikten att just alla dessa ska få plats i vårt land.

Detta är ingen politisk blogg, men när politiken nästan blivit bortglömd i massmedia, när folk inte vet om att det är ett val som berör oss väldigt mycket (eftersom de som ska sitta i EU-parlamentet sitter där i fem år och kan påverka de lagar och förordningar som styr vårt och alla EU:s länder) då måste jag reagera. Det är viktigt att rösta!
Om man ser bakåt i historien kan man se att det bara är de senaste andetagen av historien vi har haft demokratier i världen. Under nästan hela människans tid har vi haft härskare/kungar/tsarer/diktatorer och allt från slavar och trälar till förtryckta arbetare och någon sorts medelklass.

Nu är "marknaden" och politiker våra härskare, ja några andra också, men i stort sett är det så. Då måste vi vara rädda om den möjlighet vi kämpat oss till, som enkla unika, tänkande, röstande människor!
Hur länge sedan var det vi vanliga svenskar inte fick rösta? Inte ens hundra år sedan!
1920 beslöt de styrande i Sverige att alla, både fria män och kvinnor, skulle få en röst var. Förut hade "inte ens" alla män fått rösta! Det fick bara de som hade land/egendom eller pengar eller var födda till makt. Första gången alla fick rösta var i valet 1921. Nu är vi alla födda till, åtminstone den makten, att få lov att tänka själva och rösta!

Så ta vara på den möjligheten, vänner, vem vet när de som strävar efter att få makt, genom att passa på att försöka få in sina kandidater, när du och andra skiter i sin medborgerliga rätt att rösta. För att få möjlighet att ta över, igen. Sådana som SD och andra partier som försöker lägga sina verkliga åsikter i skuggan, så vi inte ska se dem, förrän det är för sent.

Därför röstar jag i EU-parlamentsvalet den 7 juni. Det viktigaste är att du röstar, även om just jag kryssar för Marie!
Margaretha
PS. bilderna är ifrån hennes valupptakt i Karlstad i april. DS.

Anna Odell

Tänk om det hade varit jag som sett en människa som velat hoppa från bron.
Skulle det gjort skillnad?
Jo, jag har redan varit utsatt för handlingen, att en som stod mig väldigt nära tog sitt liv och om jag skulle ha sett detta hade allt rivits upp, blivit som ett öppet sår - igen.
Nu blev jag också påverkad. Liksom alla andra som varit i samma situation som jag. Ledsen, skakad, förtvivlad, alla tankar dyker upp igen, varje gång man utsätts för berättelsen - eller som i det här fallet - man kunde ha blivit vittne.

Ingenting rättfärdigar att man utsätter en annan människa för sorg och förtvivlan. Ingenting rättfärdigar att man utnyttjar och skrämmer andra människor. En professionalism består i att söka göra saker som påverkar, utan att andra människor ska behöva betala med så mycket smärta. Konst ska kännas, ja, men varför låta andra människor betala med (tillsammans räknat) år av sorg!? Det kallar jag amatörism, för man måste kunna göra en sådan konst genom en handling som inte sätter andra i traumatiskt tillstånd. Det kallar jag mer psykopati, när man utan känslor spelar med sina egna känslor för att få folk att reagera, för att kunna studera andra. Och för att bli sedd, också, för ingen kan förneka att det är sedd Anna Odell eller "okänd kvinna" velat bli, inte att bara se andra reagera. Det är känslokallt och utstuderat. Allt i eget vinningssyfte, utan tanke på andras känslomässiga konsekvenser. Att vilja forska i sin släkts förflutna är väl o´key, men på andra bekostnad! Om psykvården blir förbättrad efter detta återstår bara att se!

Jag hade hoppats resultatet var värt alla känslor som svallat i Sverige, både inom och utom konstkretsar. Men det blev ”en tummetott”, jämfört med hur en människor mår, som kanske har behövt möta och försöka övertala den som inte vill leva längre, som skriker och hotar och ”bär sig åt”, både för den som redan bär på en sorg eller inte.

Och hur vet Anna Odell att det inte var just en sådan person hon mötte den dagen?
Eller kanske satt någon i nå´n bil, iakttagande allt?
Hur vet hon vad hon påverkade?
Hur vet Konstfack vad hon påverkade?
Och hur kan man säga sig ”ta ansvar för” någonting/någon man inte kan ta hand om och som hon eller Konstfack inte har en chans att se eller ta konsekvenserna av.
Undrar om någon tog sitt liv för att hon spelade att hon gjorde det?
Det makabra är att sådant tyvärr inspirerar andra.

Livet och konsten kräver erfarenheter – inte bara skådespel.
Margaretha
15 år efteråt

Bilder från Stöpa-parkeringen

Idag hade jag ärende till Torsby, så jag passade på att njuta av utsikten vid parkeringen/utsiktsplatsen nära Stöpafors, vid foten av Tossebergsklätten.

Det är alltid vackert där, sommar som vinter. Och jag har massor av bilder, som jag har tagit. Man kan bara inte låta bli!




Redan några kilometer söder om Torsby hittade jag några vackra björkar, som vintern fått omskapa, till en solfjäder, eller nå´t sån´t...

Margaretha

Obama och Marie

Hej!
Jag vill bara dela med mig av vad jag hittade på YouTube alldeles nyss. Obama höll tal för journalisterna på en middag tio dagar efter de berömda 100 dagarna.
Jag var inte först, det kunde jag se...
Del 1
Del 2

Ni kan också få en länk till vår dotter Marie Wickbergs medverkan på YouTube, när hon talade på Centerpartiets stämma i Örebro. Hon kandiderar till Europaparlamentet och är listad på fjärde plats. Med tillräckligt många kryss på valsedeln hoppas hon kunna bli vald och komma ner till Europa och göra skillnad:
Marie

Njut!
Margaretha

Nära livet

Närvaro och närhet är det viktigaste. Det sa Linus Tunström, det sa Jörgen Zetterqvist och det säger jag.

Varför jag citerar dem? Jo, de var två av tio, som jag hade ”kloka samtal” med i Innerst Inne på Radio Värmland förra sommaren.

Vad är det för speciellt med att just närvara, då? Så kanske du frågar. Men då säger jag:
Om du är där, i tid och rum, och ser, känner och upplever någonting, då är du närvarande. Och det är någonting jag ibland missar, kanske för att jag ska hinna till nå´t annat, kanske behöver fundera på nå´t annat – alltid nå´t annat! Så:

Släpp allt annat.
Var här och nu.
Läs en bok och var i boken.
Se en film och låt sig dras med.
Man behöver inte alltid tänka, recensera eller bedöma.
Slappna av! Sluta prestera!

Några av mina tavlor har jag gjort i en känsla, här och nu. Det går inte alltid att se exakt vad de betyder, om man inte står en stund och betraktar och känner. Och det är inte säkert att du ser vad jag ser. Eller känner vad jag känner. Och det kan ändå inte bli fel! För du är ju här och nu, framför min tavla och då är din känsla rätt - nu.

När man träffar människor som ”sitter i en ruta”, som inte kan lämna den, här och nu, då kan det bli ganska komiskt. Tragiskt, förstås, men ibland måste man skratta. Dessa människor kan inte se vad någonting föreställer, om det inte är tydligt, har en förklaring eller om man berättar för dem exakt vad/hur man tänkt. Och inte ens då är det säkert att de förstår, eftersom de inte är här och nu.
Oftast är de som sitter i sina rutor väldigt rädda att göra fel. Det farligaste i världen är att göra fel. De mår så dåligt om de gjort fel att de inte kan sova, inte kan släppa det eller nå´t, precis som barn som vill bli bekräftade. (Fast det är helt normalt att göra fel. Fast alla gör fel ibland.) Och då får de ju inte missa den stora uppgiften att se vad tavlan handlar om eller vad den vill säga. Jaa, eller vad konstnären vill säga, kanske man ska säga.

Jag sa en gång att tavlan föreställde någon vi känner, en vän och jag. ”Det är inte alls likt!” fräste hon.
"Nähä", tänkte jag, det kanske det inte är – nu. Men då när jag målade av honom, för många år sedan, då såg han ut så för mig. Med en enda blick kunde hon såga, för hon såg direkt att hon inte såg. Men om hon hade känt efter, vilat i den lite, då hade hon – kanske – sett vad jag såg den där gången.
Så synd om henne, som inte kan se sån´t!

Försök att vara i nuet, med närvaro, känn närhet. Försök lite i början, våga släppa på kontrollen. Jag försöker, och jag tränar mig på att påminna mig själv, för att kunna slappna av mer. Det fungerar inte alltid för mig heller. Jag märker ibland att jag precis är på språng för att göra någonting och att jag håller andan.
Helt i onödan. För jag ”ska bara”. Öhhhhhhh, jag måste bara! Och så glömmer jag andas, se och känna efter. Kanske en hel dag ibland!

Så in i Norden dumt!

Margaretha

Perfekt figur

"Du är så himla smal!"
Tills jag var ca 40-45 fick jag höra det ofta. De var avundsjuka och några var till och med arga på mig och skällde ut mig.

"Du är smal och jag är tjock." var innebörden i de "intelligenta" utskällningarna. Hur eller vad jag än åt (nej, jag hade inte anorexi eller någonting sådant, tack och lov!) och vad jag än gjorde, så var jag smal. Jag kunde sitta och läsa i timmar med ett kexpaket som jag tryckte i mig.

Det var ju behändigt, men det var inget jag uppfunnit själv. Medfött säkert, för mamma och pappa var också ganska smala. Så det kanske var dem alla skulle skälla på i stället. Eller deras föräldrar, eller så. Borde göra en utredning på detta och berätta...

Det jag egentligen vill visa är hur otroligt fel det kan gå. En av mina vänner skickade ett mail till mig och sina andra kompisar, där hon skickade med många andra bilder också, liknande den intill. Man kan inte förstå hur det kan gå så långt. Och hur kan någon stå bredvid och hjälpa till att klä på, eller sitta vid cat-walken, utan att reagera!? Och det här var inte den värsta bilden, tro mig!

Akuten direkt, hade varit min reaktion om jag hade träffat dem. Hur kan så många, nästan en hel yrkeskår bli så styrd, så driven in mot döden? Bergen-Belsen är min första tanke. Krigen i det forna Jugoslavien, med bilder från läger, kommer sen i hjärnan.

Och vad tänker de flickor som ser detta? Är detta deras ideal? Vill de verkligen se ut så, var går gränsen!?

Jag är plötsligt glad över mina extra kilon, för jag är inte lika smal längre, så här efter femtio. Och det är jag glad över, fast det tog lång tid att acceptera - i början. Det är skrämmande vad reklam och bilden av hur man ska se ut påverkar!

Margaretha