Närvaro och närhet är det viktigaste. Det sa Linus Tunström, det sa Jörgen Zetterqvist och det säger jag.
Varför jag citerar dem? Jo, de var två av tio, som jag hade ”kloka samtal” med i Innerst Inne på Radio Värmland förra sommaren.
Vad är det för speciellt med att just närvara, då? Så kanske du frågar. Men då säger jag:
Om du är där, i tid och rum, och ser, känner och upplever någonting, då är du närvarande. Och det är någonting jag ibland missar, kanske för att jag ska hinna till nå´t annat, kanske behöver fundera på nå´t annat – alltid nå´t annat! Så:
Släpp allt annat.
Var här och nu.
Läs en bok och var i boken.
Se en film och låt sig dras med.
Man behöver inte alltid tänka, recensera eller bedöma.
Slappna av! Sluta prestera!
Några av mina tavlor har jag gjort i en känsla, här och nu. Det går inte alltid att se exakt vad de betyder, om man inte står en stund och betraktar och känner. Och det är inte säkert att du ser vad jag ser. Eller känner vad jag känner. Och det kan ändå inte bli fel! För du är ju här och nu, framför min tavla och då är din känsla rätt - nu.
När man träffar människor som ”sitter i en ruta”, som inte kan lämna den, här och nu, då kan det bli ganska komiskt. Tragiskt, förstås, men ibland måste man skratta. Dessa människor kan inte se vad någonting föreställer, om det inte är tydligt, har en förklaring eller om man berättar för dem exakt vad/hur man tänkt. Och inte ens då är det säkert att de förstår, eftersom de inte är här och nu.
Oftast är de som sitter i sina rutor väldigt rädda att göra fel. Det farligaste i världen är att göra fel. De mår så dåligt om de gjort fel att de inte kan sova, inte kan släppa det eller nå´t, precis som barn som vill bli bekräftade. (Fast det är helt normalt att göra fel. Fast alla gör fel ibland.) Och då får de ju inte missa den stora uppgiften att se vad tavlan handlar om eller vad den vill säga. Jaa, eller vad konstnären vill säga, kanske man ska säga.
Jag sa en gång att tavlan föreställde någon vi känner, en vän och jag. ”Det är inte alls likt!” fräste hon.
"Nähä", tänkte jag, det kanske det inte är – nu. Men då när jag målade av honom, för många år sedan, då såg han ut så för mig. Med en enda blick kunde hon såga, för hon såg direkt att hon inte såg. Men om hon hade känt efter, vilat i den lite, då hade hon – kanske – sett vad jag såg den där gången.
Så synd om henne, som inte kan se sån´t!
Försök att vara i nuet, med närvaro, känn närhet. Försök lite i början, våga släppa på kontrollen. Jag försöker, och jag tränar mig på att påminna mig själv, för att kunna slappna av mer. Det fungerar inte alltid för mig heller. Jag märker ibland att jag precis är på språng för att göra någonting och att jag håller andan.
Helt i onödan. För jag ”ska bara”. Öhhhhhhh, jag måste bara! Och så glömmer jag andas, se och känna efter. Kanske en hel dag ibland!
Så in i Norden dumt!
Margaretha
Hamtad pa flygplatsen av Mattias, numera dubbelfar. Fick traffa Liam, Bebis Eleanor (Ellie) och mamma Michele, val hemma i huset. Varmt, go sommar och Liam ar storebror! Lucky, the dog, ar ocksa glad att farmor har kommit. Promenader vantar.
Nagar dagar med lek och gosning, bajsbyte och pussar. 
Besok pa Weaver steet, med underbar musik och brunch. Mysigt.
Hyrd stuga pa Topsail Island i Surf City (later som en dromserie pa tv?!) med havet nedanfor och bara sand, sa langt ogat kunde se.
Pa bilden finns en delfin, en av flera, som dansade lite utanfor i vattnet!
.JPG)
