Jag grät i morse – igen.
Kanske är jag både naiv och dum, men jag skulle så gärna vilja hjälpa folket i Libyen.
De skriker på hjälp och jag kan inte hjälpa!
Massmedia har nästan släppt taget för händelserna i Japan, som kanske på verkar oss mer i längden, men den fienden kan vi inte bekämpa. Naturens krafter rår vi inte på, trots allt prat om växthuseffekten.
Europa är så fegt.
Vi är fega.
Vi hjälper inte till – inte när Sarajevo behövde det, inte när folket i Srebrenitsa stod inför slakt, inte nu när Muammar Gadaffi mördar sitt eget folk. Europa stod och såg på – då också!
Muammar Gadaffi, som ganska nyligen sa att folket älskar honom.
En sjuk man går lös på sitt folk och vi stammar och rättar texten i beslutet som aldrig kommer, att hjälpa folket med en flygfri zon. Innan ett beslut kommer har allt för många människor, varav många vill ha frihet och demokrati, dödats av legosoldater, inköpta av pengar Muammar Gadaffi stulit av sitt folk. Alla tittar på, förfäras, men ingen agerar, av rädsla för varandra och för att förlora ekonomiskt och maktmässigt.
Vilket ruttet spel!
Frihetsälskande människor, mot fega människor, som ibland till och med kan säga, med tryggheten i Sverige eller Europa bakom ryggen, att ”det skulle bara komma någon annan diktator”, kanske skulle det ”bli fullt av terrorister, som kan bli farliga för oss”.
Så fruktansvärt fegt!
Varför skulle inte människor kunna få rätt till demokrati i andra länder också? Har vi monopol på det?
Ibland skäms jag för mina grannar, när grannen längre bort får lida för det.
Jag önskar jag kunde göra någonting för de människor som vill ha demokrati i sitt land. Margaretha
.JPG)
