Mona Sahlins väska, som retar män i media...

Nu går vågorna heta i media-glaset igen. Ett nytt, hett stoff har siktats och det dras nog på många smilband, när seriösa (eller jag menar sådan vi har tyckt vara seriösa) män och kvinnor blir kränkta och skriver ner Mona Sahlin för att hon använder en väska hon fick i födelsedagspresent när hon fyllde 50 år. (Grattis i efterskott, förresten, Mona)

Hur kan det bli så här? Vad är det som driver människor att diskutera småsaker, att lägga skuld på dem som man inte gillar och bara driva drevet framåt för sin sak? Vad har detta med politik att göra?

Min man Georg har skrivit ett svar på Göran Greiders inlägg, som # 70. Det är många som reagerat, inte bara vi! Läs gärna några av de andra - ibland väldigt roliga, ibland otroligt typiska - inläggen.

Själv stod jag och kollade på en väska att ha mina saker i när jag åker till jobbet, bara för nå´n vecka sen. Upptäckte då till min förvåning att jag bara gillade ganska dyra väskor i skinn, med plats för ganska mycket och som håller länge. Konstig, vah!

Margaretha

Stars in the snow

Hej!

Vi ville gå ut och plocka några av alla stjärnor som finns i snön ikväll, Georg och jag.
Där finns både stjärnor och diamanter.

Man skulle kunna plocka en kasse full!



Ibland kan man bara njuta av livet - eller hur!

Margaretha

Mys och Frykendimma

Jag kan knappast säga att jag njuter av den kalla vintern, men jag kan verkligen glädja mig åt vissa effekter eller bilder det ger mig.
Att sitta och mysa till dvd-erna man aldrig hinner se tillsammans med någon man tycker väldigt mycket om, det är härligt. Att det sedan behövs både fem lager kläder och kanske t o m en filt över benen för att man ska stå ut, det spelar ingen roll.
Vi åkte och åt på Berga Värdshus idag, Georg och jag, för det är skönt att slippa laga mat ibland.
På vägen dit tog vi vägen om Fryksdalshöjden och tittade på den fantastiska Frykendimman. Den ormar sig över hela Fryken, grå och täckande.
Vårt hus gömmer sig i den lucka i utsikten som ligger längst till vänster på den lilla bilden, bakom några hus och träd...
Jag blir glad varje gång jag ser mina julgardiner också. Det tog mig ungefär ett år att väva dem på Myreheds vävstuga - sen tog det mig ungefär ett år att våga klippa i det vävda tyget! Det var en pärs, minsann. Men jag är så himla glad att jag orkade väva och vågade klippa - för att hänga under de mörkaste dagarna på året.
Häromdagen föddes kanske en ny konstnär. Georg nappade på idén att vi skulle sitta och måla tillsammans, vilket gav världen några nya tolkningar av hundar och mycket annat. Hunden och en fågel kan ni avnjuta tillsammans med oss! Vem vet var detta slutar...

Margaretha