Konst på G

Välkomna till KonstGränden, Kvarngatan 25 i Sunne!
(bilaga till inbjudan till utställningen i Påsk, Just 4 u på KonstGränden i Sunne, ovan)

Här kommer lite exempel på hur det har sett ut, vid våra tidigare utställningar:
FirstAct, 2much! och Tre tomtar på loftet - nu är det jul igen.

Varje gång vi hade haft öppet, satte vi upp affischer på vägen upp till lokalen. En del fick ju sitta där och titta, helt enkelt! Och vi själva blev trötta och lyckliga, som ni kan se...

Och vi har haft många besök i KonstGränden
Elena Zak, ikonmålerska från Kil och Ellinor Henriksson, älg och fantastisk roliga-bilder-målare från Nordviggen var där.


Bland våra gäster var Britt-Marie och Sven Olof Alhtin (m vänner). De kom med två underbara pelargonier också!





Bengt Olson med fru Cric kom, konstnären från Kristinehamn och Paris, vilket gladde mig mycket.




Och så här såg det ut under Advent!

Resa till Liljevalchs

Plötsligt kom jag på att Vårsalongen på Liljevalchs snart skulle stängas. Och jag ville se den!

Från Värmland till Stockholm är inte så långt, men allt ska ju planeras. Och hur kul är det att göra saker ensam? Lite research, förfrågningar och planerande ledde till att jag på torsdag förmiddag satt i bilen och med glädje i hjärtat siktade mot Stockholm. Jag hade god tid på mig och det kändes väldigt roligt.

Marie, vår äldsta tjej, bor och arbetar i Stockholm. Hon och jag möttes på Djurgårdsvägen och sen var det bara att njuta. eller dregla, som jag och kompisen Åsa skämtade om innan jag for. Och det fanns mycket att dregla över. Många stora fantastiska tavlor, som jag tyvärr inte kan illustrera här, men varför inte visa Vårsalongens affisch, i alla fall.

Vi gick i flera timmar, innan vi slet oss därifrån, av den simpla anledningen att de skulle stänga. Med oss hade vi (har vi!) massor av idéer och bilder i huvudet. Många tavlor blir det, när allt detta har landat!

Marie bjöd på middag, vi mös med konstprat och annat och morgonen därpå for jag hem igen.






Ungefär halvvägs, mellan Arboga och Örebro, började snön falla. och den föll regält, mer och mer, ju närmare Kisterud jag kom. Vid ett tillfälle kunde jag krockat ordentligt, med en obetänksam man och hans bil, när han bromsade in precis före mig. Han bara bromsade, alldeles framför mig. Och att jag inte låg nära, för att det var så halt och moddigt, det var ju självklart. Man vill ju leva!

När han upptäckte att han inte kunde svänga in på den lilla vägen han hade tänkt svänga in på, så stannade han bara.

Hallåå! Först BLINKA, sedan Bromsa! Jag såg knappt att han bromsade, för all snön, och dessutom mötte vi en långtradare... Men nu sitter jag här och kan dessutom visa bilder från snöeländet.

För nu vill jag se barmark, sitta och njuta på trappan med en kopp kaffe och väldigt gärna känna solen mot mina bara armar.
Det vore skönt!

Margaretha

Mitt reserv-Bohuslän

Klippor och vatten.
Snö, små flingor,
som kämpar i blåsten.
Ejder i massor.
En fraktbåt som sakta dyker upp,
kämpar sig norrut
och framför våra ögon
sakta, sakta blir till ett riktigt fartyg.
Att få se istidens spår!
Med avskavda stenformationer.
Fantasin formar figurer.
Glädjen sprider sig i hela kroppen.
Kameran arbetar frenetiskt.
Med hem kommer bilder,
minnen
och en stor längtan efter att få komma tillbaka.

Efter en dag på Hammarö sydspets/Skagene fyr

Margaretha
(och Georg)

Första middagen utomhus i år

Vi tog med oss maten ut, satte oss på trappan och bara njöt.

Med kålpudding, vårsol och snödroppar och en fantastisk utsikt över den isbelagda Aplungen och den pampiga Fryksdalshöjden, nu med vårkänning.

Katten ville gärna smaka på kålpuddingen men vi var oemottagliga för fjäsk. Han smet förnärmad in bland snödropparna och de små bladen, som stack upp med löfte om tulpaner.
"Nej, jag var inte intresserad", försökte ha få oss att tro att kattryggen menade, medan han slickade tassarna väldigt noga.

Tänk, att det kan vara dags för tulpaner - ute - snart.

Margaretha

Fryken från två håll

Idag har jag haft en underbar dag.
Jag följde med min man Georg, när han skulle fälla träd i en trädgård i Östra Ämtervik. På vägen dit tog vi en tur till Torsby. Vid utsiktspunkten i Stöpafors, nedanför Tossebergsklätten/Gurlitta klätt, kan man uppleva Fryken och se den i många kilometer.

Bilderna kan kanske tala för sig själva...men:
På den ena ser man Lysvik och Storön.
På den andra ser man Öjevik och "Malöa".
Att se is på Fryken är också roligt, efter så många isfria år.

Vårdagjämning, jippie!

Margaretha

Livet värt att leva

Sprakande av glädje efter att ha läst katalogen med alla de väl genomtänkta texterna från utställningen i domkyrkan,”Livet värt att leva!”, vill jag gärna dela med mig till er.

Igår invigdes konstutställningen i domkyrkan i Karlstad och den pågår i två veckor (14-29 mars 2009). Inom samlingsnamnet ingår alltså konstutställningen, som visas både digitalt i kyrkan (Vilket underbart nytänkande i samtidens anda!) och fysiskt i domkyrkan och på biblioteket. Dessutom finns andra aktiviteter, som en fototävling som anordnas gemensamt av Värmlands Folkblad och Svenska Kyrkan, en novelltävling i samarbete mellan NWT och Svenska Kyrkan och mängder av samtal, en bok ges ut, dans, gospelsång, föredrag och mycket annat. Hela paketet invigdes Mitticity igår, med flera celebriteter.

Det är just det som jag vill dela med mig av - alla dessa bilder och dikter m m på utställningen. Jag åkte dit med Elisabeth Bergqvist (som också var med på Humletorp, se inlägg 25 januari).

Elisabeth och jag är med digitalt med våra verk ”Sommarskog” (se skärmen bredvid) och ”Växtkraft och vila”. Min vän Ellinor Henriksson har med sitt konstverk ”En liten älg” och Turid Lövkvist har med ”Carpedium”. De kommer från Nordviggen respektive Östmark och visar också sina tavlor fysiskt i domkyrkan. På samlingsbilden från domkyrkan ser ni också Liida Hardner Larsson, som bidrog med en fantastisk textilbild som heter ”Din klara sol…”. Även Elena Zak, som är ikonmålerska från Kil och Sankt Petersburg, var representerad där, med en ikon som heter "Guds moder Skoroposlussnitsa". Ni kan se den på den digitiala skärmen till höger.

Mina båda nära konstnärsvänner, Anna Svensson och Åsa Nilsson, som jag har KonstGränden i Sunne tillsammans med, har också bilder med på den digitala visningen i kyrkan. Detta med bilderna ”My little princess” och ”Kaffetåren” (till höger, från en utställning på KonstGränden). Annas bild är dessutom med fysiskt på biblioteket i Karlstad.

Sist, men inte minst, vill jag berätta att Linda Åslund, som numera är ordförande i Konst i VÄst, konstföreningen i Västra Ämtervik, som jag var med att bilda för några år sedan, har med en tavla som heter meditation (Se nedan!).

Gå dit och titta om du bor i närheten! Och köp den enkla katalogen, som de förhoppningsvis då har gjort fler av efter att den tog slut igår. Där står tankarna varje konstnär haft om sina alster och de härliga dikter som både Torleif Styffe och Bengt Berg skickat in, som visar vad de värdesätter i det som gör ”Livet värt att leva!”

Margaretha.

Kaskad av glädje

Dags för lite glädjebilder!

Blommor i akvarell kan man bara vila i, även om man är ur humör. Längtan till vår och sol har redan fått lite respons, med mycket ljusare kvällar och den stora förvåningen när man titta på klockan och förstår att det fortfarande är ljust ute när klockan är halv sex!

Men först en stjärna i trä, som möter mig när jag kommer hem. Den lyser inte, men den "lyser" ändå i köksfönstret, bryter av mot färgerna runt om och värmer. Speglingen i fönstret ger oss tre på en gång - en enkel sprider glädje trefaldigt.





Amaryllis får oss att tänka på jul, men den kan faktiskt blomma på "fel" tid...





Sommarblommor, de kommer bara på sommaren! Och den ser jag fram emot, väldigt mycket.

Jag märker att mycket i min blogg handlar om ljuset. Men det kanske inte är så konstigt. Ljuset betyder mycket för oss alla, även om vi inte alla tänker på det så mycket.
Utan ljuset kommer heller inte glädjen. Ibland kanske man behöver mörkret, men för mycket av det gör i alla fall mig lite sorgsen och får mig att längta efter glädje och ljus!

Margaretha

Grattis på Kvinnodagen

Det är en speciell dag. Ibland tänker man att den kanske inte behövs, men så läser man tidningen eller ser på tv, ja, bara går ut och handlar eller vad som helst - och så ser man skillnaden.

Hur många män sitter det i kassan (jo jag vet att de finns...), ser man alltid kvinnor på sportsidorna, kan man finna någon kvinna på "familjefotona" vid EU-toppmöten, har vi lika lön för lika arbete o s v.

Det är olika grader i helvetet och det verkliga kvinnohelvetet finns med all säkerhet där kvinnor inte ens vågar drömma om att kunna göra någonting de vill - om så bara gå och handla, köra bil eller prata med någon man de beundrar för hans kunskap. Mycket tar vi för självklart och det är jag oerhört glad över att vi kan.
Jag minns när jag seglade sommaren 1987 tillsammans med min son som skulle fylla 12 år, i min segelbåt jag köpt sommaren före. Vi hade seglat från Karlstad till Mässviken på Värmlandsnäs, söder om Grums. Det var underbart, fint väder och bra segling. Motorn däremot gillade jag inte, för det var en inombordsmotor man var tvungen att dra igång, och det skulle man göra inne i båten. Krångligt och dessutom visade det sig att den läckte in vatten och jag blev tvungen att byta ut den.
Fast det visste jag ännu inte, när jag lycklig och nöjd satt och njöt av stillheten, med en sovande son i båten, med en stilla bris som lekte i mitt hår och några sjöfåglar som sakta simmade i vassen alldeles bredvid båten, som jag lagt på svaj i den södra delen av viken. Plötsligt hördes motorljud från en utombordare! Jag tittade åt det hållet och såg en liten öppen båt fara genom vassen - och det var då tankarna kom, på hur lyckligt lottad jag var.

Där satt jag, en kvinna på 32 år, som hade en egen segelbåt, med min son som segelkompis, med en underbar kväll efter en liten kvällsmat och nu sittande i detta underbara lugn, utan att vara rädd. Utan att vara rädd? Så tänker du, kanske. Men om detta varit i t ex ett militärdiktatoriskt land, eller i ett religiöst fundamentalistiskt och styrt land, ett land i krig eller där det helt enkelt varit omöjligt för en kvinna att vara fri att segla ensam, då hade jag inte suttit så. Då hade jag blivit skräckslagen av ett motorljud, jag hade inte kunnat känna brisen i håret eller ens segla dagtid, för det hade varit farligt eller t o m omöjligt. (Bilder, som är från 1992, när näste son var 3 och ett halvt år, får illustrera min minnesbild. Frukost i båten, tre seglare i Pärlan.)

Lycklig att detta var möjligt, vill jag fira den delen av att vara kvinna och kunna känna sitt värde. Men olycklig över att det självklara kravet i kampen om jämställdhet är att både män och kvinnor ska kunna känna att de duger för samma jobb, utan att bara männen ska kvoteras in, vill jag egentligen gå ut och vifta med plakat och skrika ut min sorg över att inte vi människor i västvärlden, som den kallas, ser de barriärer som skiljer de båda könen och människor åt. Den dagen jag kan söka jobb och veta att jag blir bedömd på samma sätt som en man med samma utbildning och som också är över femtio, och vi båda har samma möjligheter ekonomiskt och statusmässigt, då ska jag glädja mig oerhört. Men, som min man brukar säga när någon lovar någonting osannolikt: Det sker inte förrän grisar flyger i formation.

Margaretha