Idag är en så´n dag, då jag känner en stor ömhet för livet.Solen lyser, jag har druckit kaffe ute. Små, små, gröna skott kryper upp ur jorden, trotsande både gamla löv och grus. Igår såg Georg och jag den sista snöhögen formligen tyna bort - sakta, sakta. Plötsligt fanns den inte mer!
Vi lyssnar ibland på "Go´morron världen" på söndagsmorgnar. Då, som i de flesta program i radio och tv, kastas man ut i världens krisområden och får höra tankar om livet på andra ställen än vårt ganska skyddade land. Ibland orkar jag nästan inte lyssna, för hur mycket orkar man ta in om människors lidande.
Men ibland orkar och vill jag lyssna och orkar reagera på nya upplevelser och glädjeämnen, fasansfulla orättvisor, dumma påståenden, felaktiga historiska "kunskaper" eller valda historiebeskrivning och den beskäftiga duktighet som ibland lyser fram.
Men de glömmer oftast att framhålla kärleken, som trots allt är det viktigaste. Det kommer fram i några inslag varje söndag. Ibland i kåserierna eller i beskrivningarna av människor som bor i länder långt bort. Men ibland önskar jag att det nästan hela programmet bestod av kärleksfyllda berättelser om händelser och kunskaper, som är bra och gör livet bättre, berättade med kärlek och inlevelse, väl genomtänkta, med bra research och med tanke på att vi skulle tänka vidare i de banorna.
Men det enklaste sättet är förstås att berätta något är naturligtvis att peka på felaktigheter, berätta de hemska historierna och visa kunskap om kommande katastrofscenarier och låta alla bli för rädda för något hemskt som kanske kommer att hända. Det är lättast så.
Min dag har varit fylld av kärlek - låt din också bli det!
Margaretha
.JPG)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar