söndag 8 mars 2009

Grattis på Kvinnodagen

Det är en speciell dag. Ibland tänker man att den kanske inte behövs, men så läser man tidningen eller ser på tv, ja, bara går ut och handlar eller vad som helst - och så ser man skillnaden.

Hur många män sitter det i kassan (jo jag vet att de finns...), ser man alltid kvinnor på sportsidorna, kan man finna någon kvinna på "familjefotona" vid EU-toppmöten, har vi lika lön för lika arbete o s v.

Det är olika grader i helvetet och det verkliga kvinnohelvetet finns med all säkerhet där kvinnor inte ens vågar drömma om att kunna göra någonting de vill - om så bara gå och handla, köra bil eller prata med någon man de beundrar för hans kunskap. Mycket tar vi för självklart och det är jag oerhört glad över att vi kan.
Jag minns när jag seglade sommaren 1987 tillsammans med min son som skulle fylla 12 år, i min segelbåt jag köpt sommaren före. Vi hade seglat från Karlstad till Mässviken på Värmlandsnäs, söder om Grums. Det var underbart, fint väder och bra segling. Motorn däremot gillade jag inte, för det var en inombordsmotor man var tvungen att dra igång, och det skulle man göra inne i båten. Krångligt och dessutom visade det sig att den läckte in vatten och jag blev tvungen att byta ut den.
Fast det visste jag ännu inte, när jag lycklig och nöjd satt och njöt av stillheten, med en sovande son i båten, med en stilla bris som lekte i mitt hår och några sjöfåglar som sakta simmade i vassen alldeles bredvid båten, som jag lagt på svaj i den södra delen av viken. Plötsligt hördes motorljud från en utombordare! Jag tittade åt det hållet och såg en liten öppen båt fara genom vassen - och det var då tankarna kom, på hur lyckligt lottad jag var.

Där satt jag, en kvinna på 32 år, som hade en egen segelbåt, med min son som segelkompis, med en underbar kväll efter en liten kvällsmat och nu sittande i detta underbara lugn, utan att vara rädd. Utan att vara rädd? Så tänker du, kanske. Men om detta varit i t ex ett militärdiktatoriskt land, eller i ett religiöst fundamentalistiskt och styrt land, ett land i krig eller där det helt enkelt varit omöjligt för en kvinna att vara fri att segla ensam, då hade jag inte suttit så. Då hade jag blivit skräckslagen av ett motorljud, jag hade inte kunnat känna brisen i håret eller ens segla dagtid, för det hade varit farligt eller t o m omöjligt. (Bilder, som är från 1992, när näste son var 3 och ett halvt år, får illustrera min minnesbild. Frukost i båten, tre seglare i Pärlan.)

Lycklig att detta var möjligt, vill jag fira den delen av att vara kvinna och kunna känna sitt värde. Men olycklig över att det självklara kravet i kampen om jämställdhet är att både män och kvinnor ska kunna känna att de duger för samma jobb, utan att bara männen ska kvoteras in, vill jag egentligen gå ut och vifta med plakat och skrika ut min sorg över att inte vi människor i västvärlden, som den kallas, ser de barriärer som skiljer de båda könen och människor åt. Den dagen jag kan söka jobb och veta att jag blir bedömd på samma sätt som en man med samma utbildning och som också är över femtio, och vi båda har samma möjligheter ekonomiskt och statusmässigt, då ska jag glädja mig oerhört. Men, som min man brukar säga när någon lovar någonting osannolikt: Det sker inte förrän grisar flyger i formation.

Margaretha

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar