tisdag 12 maj 2009

Anna Odell

Tänk om det hade varit jag som sett en människa som velat hoppa från bron.
Skulle det gjort skillnad?
Jo, jag har redan varit utsatt för handlingen, att en som stod mig väldigt nära tog sitt liv och om jag skulle ha sett detta hade allt rivits upp, blivit som ett öppet sår - igen.
Nu blev jag också påverkad. Liksom alla andra som varit i samma situation som jag. Ledsen, skakad, förtvivlad, alla tankar dyker upp igen, varje gång man utsätts för berättelsen - eller som i det här fallet - man kunde ha blivit vittne.

Ingenting rättfärdigar att man utsätter en annan människa för sorg och förtvivlan. Ingenting rättfärdigar att man utnyttjar och skrämmer andra människor. En professionalism består i att söka göra saker som påverkar, utan att andra människor ska behöva betala med så mycket smärta. Konst ska kännas, ja, men varför låta andra människor betala med (tillsammans räknat) år av sorg!? Det kallar jag amatörism, för man måste kunna göra en sådan konst genom en handling som inte sätter andra i traumatiskt tillstånd. Det kallar jag mer psykopati, när man utan känslor spelar med sina egna känslor för att få folk att reagera, för att kunna studera andra. Och för att bli sedd, också, för ingen kan förneka att det är sedd Anna Odell eller "okänd kvinna" velat bli, inte att bara se andra reagera. Det är känslokallt och utstuderat. Allt i eget vinningssyfte, utan tanke på andras känslomässiga konsekvenser. Att vilja forska i sin släkts förflutna är väl o´key, men på andra bekostnad! Om psykvården blir förbättrad efter detta återstår bara att se!

Jag hade hoppats resultatet var värt alla känslor som svallat i Sverige, både inom och utom konstkretsar. Men det blev ”en tummetott”, jämfört med hur en människor mår, som kanske har behövt möta och försöka övertala den som inte vill leva längre, som skriker och hotar och ”bär sig åt”, både för den som redan bär på en sorg eller inte.

Och hur vet Anna Odell att det inte var just en sådan person hon mötte den dagen?
Eller kanske satt någon i nå´n bil, iakttagande allt?
Hur vet hon vad hon påverkade?
Hur vet Konstfack vad hon påverkade?
Och hur kan man säga sig ”ta ansvar för” någonting/någon man inte kan ta hand om och som hon eller Konstfack inte har en chans att se eller ta konsekvenserna av.
Undrar om någon tog sitt liv för att hon spelade att hon gjorde det?
Det makabra är att sådant tyvärr inspirerar andra.

Livet och konsten kräver erfarenheter – inte bara skådespel.
Margaretha
15 år efteråt

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar