Resa till Liljevalchs

Plötsligt kom jag på att Vårsalongen på Liljevalchs snart skulle stängas. Och jag ville se den!

Från Värmland till Stockholm är inte så långt, men allt ska ju planeras. Och hur kul är det att göra saker ensam? Lite research, förfrågningar och planerande ledde till att jag på torsdag förmiddag satt i bilen och med glädje i hjärtat siktade mot Stockholm. Jag hade god tid på mig och det kändes väldigt roligt.

Marie, vår äldsta tjej, bor och arbetar i Stockholm. Hon och jag möttes på Djurgårdsvägen och sen var det bara att njuta. eller dregla, som jag och kompisen Åsa skämtade om innan jag for. Och det fanns mycket att dregla över. Många stora fantastiska tavlor, som jag tyvärr inte kan illustrera här, men varför inte visa Vårsalongens affisch, i alla fall.

Vi gick i flera timmar, innan vi slet oss därifrån, av den simpla anledningen att de skulle stänga. Med oss hade vi (har vi!) massor av idéer och bilder i huvudet. Många tavlor blir det, när allt detta har landat!

Marie bjöd på middag, vi mös med konstprat och annat och morgonen därpå for jag hem igen.






Ungefär halvvägs, mellan Arboga och Örebro, började snön falla. och den föll regält, mer och mer, ju närmare Kisterud jag kom. Vid ett tillfälle kunde jag krockat ordentligt, med en obetänksam man och hans bil, när han bromsade in precis före mig. Han bara bromsade, alldeles framför mig. Och att jag inte låg nära, för att det var så halt och moddigt, det var ju självklart. Man vill ju leva!

När han upptäckte att han inte kunde svänga in på den lilla vägen han hade tänkt svänga in på, så stannade han bara.

Hallåå! Först BLINKA, sedan Bromsa! Jag såg knappt att han bromsade, för all snön, och dessutom mötte vi en långtradare... Men nu sitter jag här och kan dessutom visa bilder från snöeländet.

För nu vill jag se barmark, sitta och njuta på trappan med en kopp kaffe och väldigt gärna känna solen mot mina bara armar.
Det vore skönt!

Margaretha