I morse lyste solen

I morse lyste solen.
Jag hade nästan glömt hur mycket jag längtat.
Jag hann ut med hunden, snabbt, skulle ta en lång promenad - senare.

När jag hade grejat lite mer inomhus lyfte jag blicken
- och blev oerhört besviken. Himlen var redan klädd i grått!
Veckor, inte dagar, är det sedan solen lyste från en klar himmel.
(Bilden bredvid är från Stöpaförs, vid foten av Tossebergsklätten, mars 2008.)


Min själ behöver sol.
Blänk i vattnet.
Ljus som är så starkt
att man måste kisa med ögonen.
Och som får mig att dra
ett djupt andetag och småle fånigt.

Vi svenska brukar alltid säga att det är så fascinerande med våra årstider och jag håller med. Det är fantastiskt med ljus efter mörker, värme efter kyla. Men ibland undrar jag varför jag envisas med att säga att det är spännande med alla våra årstider...

Fast visst är det vackert. Och lättare att andas, för oss gräs-allergiker.
Det är bara det att jag har de senaste åren inte använt mig av vinterns alla möjligheter. Det var ganska länge sedan jag åkte skidor. Och skridskor har jag inte åkt sedan jag bröt handleden på mitten av 90-talet.

Det är kanske dags att testa igen, och sluta gnälla.

Men när man är flera tillsammans brukar det mesta bli av! (Hanna har tagit bilden på pappa Georg)

Vi samlades och åkte pulka under jullovet, då våra ungdomar var hemma.

DET var underbart!


Margaretha